Jag lär känna rätt många personer i början av boken och får veta vilka som är vänner med varandra. Jag börjar med att berätta vad det står från sid 6 – 7 för att man ska kunna få en bra översikt över vad jag ska skriva om ur mitt eget perspektiv.
Paul är nyfiken och fundersamt på kriget. Han frågar var och en av sina vänner om vad de skulle göra när kriget tog slut (sidan 67). Han står alltid upp för sina kamrater så länge de står upp för honom (t ex när han bjuder alla på en bit av gåsen). Han såg sig ha ett ungt liv under kriget, men tiden gick och hans tanke försämrades och till slut så tyckte han att han och hans kompisar var gamla krigsveteraner (ändå om de var bara 20 bast), med tanke på deras psykologiska hälsa: ”I dag skulle vi gå omkring […] Jag tror vi är förlorade.
Tjaden är en mycket modig man. Det ser man på sidan 71-72, när han inte ger sig mot Himmelstoss eftersom att Himelstoss var sträng och ond mot Tjaden och hans vänner under lumpen. Han är dessutom humoristisk, vilket man kan se på sidan 43-44, där han drar ner byxorna och piskar på Himmelstoss. Han gillar också att skratta (sidan 108). Han är väldigt smal även om han äter mest av alla soldater på kompaniet. Till yrket är han smed. Tjaden är en av Pauls bästa vänner.
Muller V ser jag som en intelligent man med vetenskapligt sinne. Det kan man läsa på sidan 6, och på sidan 15, där han berättar till Kemmerich om hur osmart det är att ta med sig en så bra klocka till kriget med tanke på att det inte var så konstigt att någon skulle sno den medans han var medvetslös. Han studerar kriget ur forskningsperspektiv medan skottlossning från olika vapen pågår och han släpar runt på sina skolböcker (sidan 6). Dessutom är han väldigt förtjust att få Kemmerich stövlar när Kemmerich dör. Enligt Muller så kan han ha god användning för stövlarna (vilket står på sidan 21).
onsdag 5 maj 2010
måndag 19 april 2010
Kapitel 1-5 i boken ''På västfronten intet nytt''
Hej
Jag vill göra en recension av kapitel 1 – 5 i boken ”På västfronten intet nytt”.
Boken handlar om några soldaters liv under första världskriget. Huvudkaraktären är Paul Bäumer, som man får följa med i historien. Han och hans kompanjoner är på tyskarnas sida. Först får man veta hur de har det i det militära och de första kapitlen handlar om att de får extra mat, tuggtobak, cigarrer och cigaretter p.g.a. tyskarna hade stora förluster inom armén.
När soldaterna hade ätit klart sprang de till fältet och satt på varsin hink för att göra sina behov medan de spelade kort med varandra. Sen gick de för att hälsa på en skadad vän på fältlasarettet vid namn Kemmerich, som skulle få sitt ena ben bortsågat. Han hade fina skor så många ville lägga vantarna på dem. Speciellt ville Muller ha skorna. Men Kemmerich ville inte lämna över skorna till någon, av psykologiska skäl. Han kunde inte acceptera förlusten av sitt ena ben. Kemmerich dog ändå.
Medan Kemmerich höll på att dö var det krig i skyttegravarna. Han såg döda människor, utan kroppsdelar. Vissa fortsatte att försöka kämpa även om deras kroppsdel/kroppsdelar var bortsprängda eller bortskjutna.
Efter några dagar i skyttegravarna transporterades soldaterna till frontlinjerna, som låg några kilometer från skyttegravsfältet, för att vila. Även om de hade fått soppa och bröd känns det som att de hade väldigt lite mat. I sådana situationer är det bra att ha vapenkompanjoner vid sin sida för att dela bördan. De spelar kort för att vara på humör och bortse från kriget. Paul och Kat hjälpte varandra med att sno en gås från de högre rankernas barack, för att dela med sig också med de andra kompanjornerna.
Jag tycker att kapitel 1 – 5 var väldigt spännande och bra redan från början. Boken berättar mycket realistiskt om krigets fasor ur tyskarnas perspektiv vid fronten under 1918; författaren Remarque hade själv varit där. T.ex. en sån realistisk beskrivning finns på sidan 87: ’’Två timmar efter det att vi gömt oss i skyddsrummen […] två av oss sårade denna natt.” I det här stycket får man exakta tidsangivelser. Man hittar faktamässiga förklaringar såsom: ”Om det berodde på riktfel” och ”kanonrören är utnötta”.
Den väcker starka känslor, när man får veta vad de unga soldaterna måste klara av och vilka plågor de måste uthärda. Fast de bara är nitton år känns det som om de har varit länge vid fronten och blivit veteraner.
Jag vill göra en recension av kapitel 1 – 5 i boken ”På västfronten intet nytt”.
Boken handlar om några soldaters liv under första världskriget. Huvudkaraktären är Paul Bäumer, som man får följa med i historien. Han och hans kompanjoner är på tyskarnas sida. Först får man veta hur de har det i det militära och de första kapitlen handlar om att de får extra mat, tuggtobak, cigarrer och cigaretter p.g.a. tyskarna hade stora förluster inom armén.
När soldaterna hade ätit klart sprang de till fältet och satt på varsin hink för att göra sina behov medan de spelade kort med varandra. Sen gick de för att hälsa på en skadad vän på fältlasarettet vid namn Kemmerich, som skulle få sitt ena ben bortsågat. Han hade fina skor så många ville lägga vantarna på dem. Speciellt ville Muller ha skorna. Men Kemmerich ville inte lämna över skorna till någon, av psykologiska skäl. Han kunde inte acceptera förlusten av sitt ena ben. Kemmerich dog ändå.
Medan Kemmerich höll på att dö var det krig i skyttegravarna. Han såg döda människor, utan kroppsdelar. Vissa fortsatte att försöka kämpa även om deras kroppsdel/kroppsdelar var bortsprängda eller bortskjutna.
Efter några dagar i skyttegravarna transporterades soldaterna till frontlinjerna, som låg några kilometer från skyttegravsfältet, för att vila. Även om de hade fått soppa och bröd känns det som att de hade väldigt lite mat. I sådana situationer är det bra att ha vapenkompanjoner vid sin sida för att dela bördan. De spelar kort för att vara på humör och bortse från kriget. Paul och Kat hjälpte varandra med att sno en gås från de högre rankernas barack, för att dela med sig också med de andra kompanjornerna.
Jag tycker att kapitel 1 – 5 var väldigt spännande och bra redan från början. Boken berättar mycket realistiskt om krigets fasor ur tyskarnas perspektiv vid fronten under 1918; författaren Remarque hade själv varit där. T.ex. en sån realistisk beskrivning finns på sidan 87: ’’Två timmar efter det att vi gömt oss i skyddsrummen […] två av oss sårade denna natt.” I det här stycket får man exakta tidsangivelser. Man hittar faktamässiga förklaringar såsom: ”Om det berodde på riktfel” och ”kanonrören är utnötta”.
Den väcker starka känslor, när man får veta vad de unga soldaterna måste klara av och vilka plågor de måste uthärda. Fast de bara är nitton år känns det som om de har varit länge vid fronten och blivit veteraner.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
